johanna

Jag hade noll förväntningar inför årets upplaga av Öppet Spår. Med knappa 5 mil i bena var jag beredd på att detta eventuellt inte skulle bli kul. Men två saker visst jag rätt säkert - att jag och David skulle komma i mål!

När jag låg på sjukhuset för 1,5 år sedan satte jag upp mål för mig själv och ett av målen var att klara en Svensk Klassiker igen. 

Jag, pappa och David hade bestämt att vi skulle åka ihop. Vi höll ihop de 3 första milen men efter de tappade jag tyvärr bort pappa och David. De första 3 milen var enkla och jag njöt till fullo av de vackra vädret och fina spår. 
Efter halvavägen i Evertsberg började de ta emot och jag började känna smärta.Men jag hittade hela tiden på andra saker o tänka på och jag kunde koncentrera mig mer på de vackra vädret och fin skidåkning än smärtan i kroppen.  Hela loppet gick i de stora hela bra och visst hade jag riktigt ont vissa gånger, men de var inget jag störde mig på. 

På 9h 25 min kom jag i mål i Mora och jag kunde inte vara något annat än stolt än att glida in på 5 minuter sämre tid än vad jag gjorde för 2 år sedan. En tid jag bara kunde drömma om!
David lyckades ta sig i målen även många vurpor och smärta i knät. 
Jag kan inte vara något annat än glad och stolt över min prestation! 

Lite bilder från helgen: