johanna

Halta Lotta
De gör oooooooooont (!)
Ja, lite så känner jag att jag bara skulle vilja skrika ut för bajs vad ont de gör i min fot och holly macaroni vad den är svullen! Mina kollegor uppmanade mig att ringa sjukvårdsupplysningen och personalen på upplysningen började gagga om att de kunde vara en fraktur? Seriöst !? En fraktur? Jag har varken ramlat eller trampat snett - den är nog bara lite överansträngd. Känner att jag också skulle kunna arbeta på sjukvårdsupplysningen om man hävdar att de kan vara en fraktur... E j    l o g i s k t     n å g o n s t a n s ! !


Lidingö Loppet 2015
Jag vaknade tidigare än beräknat och jag hade redan då en dålig känsla inför loppet, de var något i kroppen som inte stämde. Väl framme vid starlinjen blev jag taggad och lyckan spred sig genom hela kroppen när jag såg alla taggade löpare och Mattias Sunneborn i spets. Jag tänkte mycket på förra året när jag och Matina stod på startlinjen, att då stod vi allra längst bak för att inte löpare skulle springa över oss, men nu stod vi allra längst fram för att komma ifrån folkmassan så fort som möjligt.



 

De första 2 kiliomterna kändes bra och jag var överrubblad av lycka att vara igång. Nästan direkt efter vi hade passerat 2 kilomter, började jag känna mig tung i kroppen och varje steg kändes som en mil. Jag blev frusterad att de kändes så redan nu, för de här var en känsla som skulle vara okej när de typ var 2 kiliomter kvar, dvs om 2,5h...
Jag försökte tänka på annat och Emma kämpande med mig att jag skulla andas djupare och tänka på kroppshållningen. När vi var uppe i 12km började allt kännas lite lättre, men bara 5 km senare var jag lika trött och väl uppe i 20 km började ryggen kännas av något frukstansvärt och vänsta benet gick knappat att använda.
- Jag och Emma skiljdes åt och jag valde att börja gå och sätta på musik för att tänka på något annat.
När jag hade sprungit 25km gick inget längre, jag kom inge vart. Tog snabb massage med ormsalva, 2 gråtsamtal till mamma och Martina och sen bet jag ihop! Jag bet och bet ihop och väl på upploppet var jag i mål på 3h11minuter. 

Jag är inte nöjd, men jag borde vara nöjd för jag kom i mål. Men de här var inte kul någonstans, de var som åka på ovallade skidor. Jag hoppas att jag hittar glädjen igen och vågar anmäla mig igen till nästa år.

 





TACK EMMA FÖR ALL PEPP !! DU ÄR BÄST!
 
 
De pirrar i magen
ÅÅÅh H o l y   m a c a r o n i vad de prirrar i magen nu! 
Om 21,5h står jag o Emma på startlinjen på Lidingö Vallen och ska kötta oss igenom Lidingö Loppet. Spänningen, nervositeten och lyckan är här och toabesöken bara ökar för varje timme som går.
Är de bara jag som springer på toaletten 24/7 när en tävling börjar nära sig? Herre gud du är min bästa buddy nu!

Lidingö loppet är bara inte en tävling för mig utan de loppet har gett mig väldigt mycket. De var den tävlingen jag hela tiden hade i sikte sen första dagen på sjukhuset i efter olyckan. Jag tror på något sätt att Lidingö Loppet hjälpte till att rehaben gick så bra som den har gjort hittils!

Förra året fick jag gå runt och nu får jag ÄNTLIGEN springa som jag älskar. När jag springer på upploppet (om jag lyckas komma dit) ska jag ge mig en stor klapp på axeln att nu har jag fan vunnit! Tårarna har redan börjat brinna.
Jag önskar att Martina hade varit där, för de hon gjorde mot mig förra året är obeskrivligt! Men all pepp hon ger mig per sms betyder otrologt mycket också! 

Nej, nu gäller de att kolhydratsladda och sova en massa!