johanna

Stockholm Marathon
I lördags gick startskottet för 40 året i rad med en helt ny bana och en helt ny nivå på temperaturen.
Temperaturen var strax under 30 grader och totalt vindstilla. Inte ens en vindpust på Västerbron.
Ett väder man drömmer om i juli månad, men visar sig redan tidigt juni. Bara det väldigt chockerande!

Jag var föreberedd, allt jag googlade och allt jag hörde om hur man skulle förbereda sig mot värmen och distansen gjorde jag. 
Det jag tror hjälpte mest var:
  • Rödbetsjuice
  • LimeVatten 
  • Saltvatten
  • Resorb
Martina, mamma och pappa var med som stöd innan start och jag började som vanligt gråta när vi kramades hejdå. Börjar bli rutin att jag börjar gråta när jag kramar dom innan alla olika starter. Det kanske menas med tur?
Varför jag gör det vet jag inte, endorfinerna i kroppen är väl överflödiga förmodligen.

Efter startskottet gick var jag super taggad och nervositeten gick över till 100% fokuseringer. Allt kändes väldigt lätt fram till 11 km, då var det tufft och huvudvärken började komma. Henke stod strax efter smärtan kom på Strandvägen och hejade på mig. Han sprang med i 1 km och peppade mig och kastade vatten på mig. 
Efter ett tag började det kännas bättre och jag förstod genast att de var vätskebristen som började spöka.
Därefter var jag extremt noggrann att dricka en massa och stå lite extra i duscharna. Efter 13 km försvann dippen och jag var tillbaka. Allt flöt på väldigt bra och det var såklart tufft, framförallt efter 30 km på Söders tuffa backar. Men annars kände jag mig väldigt stark. 

Loppet och banan var super rolig och vilken folkfest det var! Att springa in på Stadion är precis lika underbar som alla säger. Tack Stockholm Marathon och Hela Stockholm för en fantastsik dag. Jag kommer tillbaka!!
 
The world changes when it snows
The world changes when it snows
Ja, så känns det verkligen nu. Att man bara går o väntar tills snön kommer och det kommer bli ljusare dagar. Den trötta och gråa hösten tar verkligen på krafterna och jag längtar verkligen tills snön kommer! Både att det blir ljusare och att jag verkligen älskar snön.

Hoppet smyger fram vid dom kallla mornarna som har kommit till Stockholm senaste dagarna; skrapa rutorna och försöka stå stadigt på bena på dom hala vägarna.

Jag längtar verkligen tills man kan dra på sig skidorna och köra ett ritkigt långt skidpass. Förhoppningsvis är det bara en månad bort.
 
Laters,
Jag har kommit hem
Jag tog steget, jag tog steget att flytta närmare Stan.
Nu i efterhand förstår jag inte varför jag inte gjorde detta tidigare, för det känns verkligen som jag har kommit hem!

Jag trodde på något sätt att jag skulle sakna Höjdgatan och närheten till kompisar och familjen i Nynäs.
Men jag saknar varken lägenheten eller närheten. Dom känns så nära ändå!
Med facit i hand var nog aldrig Nynäs ett hem för mig, det vara bara en period i mitt liv.

Renoveringen av min lägenhet i Enskede, har vart en drömprojekt och det har tillslut blivit ett drömboende. 
Månaderna av renovering har vart tuffa. Jag har mått sjukt dåligt: spytt på mornanrna, svimmat, haft Sveriges fettigaste hår och känt mig sjukt trött! Men jag får inte glömma bort att jag har faktiskt checkat av en dröm. Och vem har någonsin sagt att renovera en lägenhet skulle vara lätt? Och speciellt inte när det började med en vattenläcka.

Nu i efterhand känns allt så himla rätt och varje jobbig minut känns så himla värt det! 
Nu ser jag fram emot att inreda lägenheten och göra detta till mitt!