johanna

Jag vaknade tidigare än beräknat och jag hade redan då en dålig känsla inför loppet, de var något i kroppen som inte stämde. Väl framme vid starlinjen blev jag taggad och lyckan spred sig genom hela kroppen när jag såg alla taggade löpare och Mattias Sunneborn i spets. Jag tänkte mycket på förra året när jag och Matina stod på startlinjen, att då stod vi allra längst bak för att inte löpare skulle springa över oss, men nu stod vi allra längst fram för att komma ifrån folkmassan så fort som möjligt.

De första 2 kiliomterna kändes bra och jag var överrubblad av lycka att vara igång. Nästan direkt efter vi hade passerat 2 kilomter, började jag känna mig tung i kroppen och varje steg kändes som en mil. Jag blev frusterad att de kändes så redan nu, för de här var en känsla som skulle vara okej när de typ var 2 kiliomter kvar, dvs om 2,5h...
Jag försökte tänka på annat och Emma kämpande med mig att jag skulla andas djupare och tänka på kroppshållningen. När vi var uppe i 12km började allt kännas lite lättre, men bara 5 km senare var jag lika trött och väl uppe i 20 km började ryggen kännas av något frukstansvärt och vänsta benet gick knappat att använda.
- Jag och Emma skiljdes åt och jag valde att börja gå och sätta på musik för att tänka på något annat.
När jag hade sprungit 25km gick inget längre, jag kom inge vart. Tog snabb massage med ormsalva, 2 gråtsamtal till mamma och Martina och sen bet jag ihop! Jag bet och bet ihop och väl på upploppet var jag i mål på 3h11minuter. 

Jag är inte nöjd, men jag borde vara nöjd för jag kom i mål. Men de här var inte kul någonstans, de var som åka på ovallade skidor. Jag hoppas att jag hittar glädjen igen och vågar anmäla mig igen till nästa år.