johanna

Dagen var den 12 oktober 2012, det hade precis slagit över till den 13 oktober i Australien när mamma ringde. Vi hade parkerat vår campervan i Agnes Waters högsta punkt med en view över Tasmanska havet. Jag var förberedd på samtalet - det har jag varit i flera år, men det var overkligt att dagen nu hade kommit. För första gången under min 7 månaders resa kändes min familj och mitt hem långt borta. Det var nu de behövde mig och det var då jag inte kunde göra något.

Det är overkligt att komma hem till Sverige och förstå att det har hänt, att det har hänt på riktigt – en begravning har vart, din kropp ligger under jorden och skälen har redan färdats upp till himlen, där du vakar över oss. Du sitter inte längre i skinnfåtöljen hemma på Bergsgårdsvägen längre.

Jag har alltid varit rädd att förlora dig och jag har alltid varit rädd att leva ett liv utan dig. Du har alltid funnits där för mig och det är alltid dig jag har ringt och berättat saker för. På något konstigt vänster har jag tagit beskedet bättre än jag någonsin kunde ana. Resan i Australien har fått mig att förstå livet och hur man hanterar att binda en vänskap och förlora en vänskap. Under året skapade jag många fina relationer till personer runt om i hela världen, vissa umgicks jag bara med under en kväll, andra en vecka och andra månader. Men jag lärde mig att säga hejdå, fast det finns inget som heter hejdå, det heter ”See u later”. Vem du än träffar kommer de alltid finnas i dig, för varje person du möter kommer att ha ett avtryck i ditt hjärta. Vissa har ett större och vissa har ett mindre. OCH jag vet vart jag än befinner mig så finns farfar där för mig och jag finns där för honom!