MENY
I lördags gick startskottet för 40 året i rad med en helt ny bana och en helt ny nivå på temperaturen.
Temperaturen var strax under 30 grader och totalt vindstilla. Inte ens en vindpust på Västerbron.
Ett väder man drömmer om i juli månad, men visar sig redan tidigt juni. Bara det väldigt chockerande!
Jag var föreberedd, allt jag googlade och allt jag hörde om hur man skulle förbereda sig mot värmen och distansen gjorde jag.
Det jag tror hjälpte mest var:
Ett väder man drömmer om i juli månad, men visar sig redan tidigt juni. Bara det väldigt chockerande!
Jag var föreberedd, allt jag googlade och allt jag hörde om hur man skulle förbereda sig mot värmen och distansen gjorde jag.
Det jag tror hjälpte mest var:
- Rödbetsjuice
- LimeVatten
- Saltvatten
- Resorb
Martina, mamma och pappa var med som stöd innan start och jag började som vanligt gråta när vi kramades hejdå. Börjar bli rutin att jag börjar gråta när jag kramar dom innan alla olika starter. Det kanske menas med tur?
Varför jag gör det vet jag inte, endorfinerna i kroppen är väl överflödiga förmodligen.
Efter startskottet gick var jag super taggad och nervositeten gick över till 100% fokuseringer. Allt kändes väldigt lätt fram till 11 km, då var det tufft och huvudvärken började komma. Henke stod strax efter smärtan kom på Strandvägen och hejade på mig. Han sprang med i 1 km och peppade mig och kastade vatten på mig.
Efter ett tag började det kännas bättre och jag förstod genast att de var vätskebristen som började spöka.
Därefter var jag extremt noggrann att dricka en massa och stå lite extra i duscharna. Efter 13 km försvann dippen och jag var tillbaka. Allt flöt på väldigt bra och det var såklart tufft, framförallt efter 30 km på Söders tuffa backar. Men annars kände jag mig väldigt stark.
Loppet och banan var super rolig och vilken folkfest det var! Att springa in på Stadion är precis lika underbar som alla säger. Tack Stockholm Marathon och Hela Stockholm för en fantastsik dag. Jag kommer tillbaka!!
Varför jag gör det vet jag inte, endorfinerna i kroppen är väl överflödiga förmodligen.
Efter startskottet gick var jag super taggad och nervositeten gick över till 100% fokuseringer. Allt kändes väldigt lätt fram till 11 km, då var det tufft och huvudvärken började komma. Henke stod strax efter smärtan kom på Strandvägen och hejade på mig. Han sprang med i 1 km och peppade mig och kastade vatten på mig.
Efter ett tag började det kännas bättre och jag förstod genast att de var vätskebristen som började spöka.
Därefter var jag extremt noggrann att dricka en massa och stå lite extra i duscharna. Efter 13 km försvann dippen och jag var tillbaka. Allt flöt på väldigt bra och det var såklart tufft, framförallt efter 30 km på Söders tuffa backar. Men annars kände jag mig väldigt stark.
Loppet och banan var super rolig och vilken folkfest det var! Att springa in på Stadion är precis lika underbar som alla säger. Tack Stockholm Marathon och Hela Stockholm för en fantastsik dag. Jag kommer tillbaka!!
0