MENY
I lördags gick startskottet för Stockholm Halv Marathon.
Jag var otränad, oförberedd men super taggad! Jag hade bestämt sen innan att jag och Martina skulle ta de lugnt ihop och äta Kexchoklad efter vägen.
Men efter att ha pratat med Evelina innan startskottet gick och hon berättade att hon skulle försöka komma under 1h50min. Blev jag själv supertaggad att kunna klara mitt drömmål på under 2h. Jag var ju så nära på Göteborgs Varvet med bara 2 min ifrån. Några minuter innan startskottet gick frågade jag Martina vad hon tyckte att jag skulle göra och hon tyckte att jag skulle köra! Jag förlitade mig på hennes ord och min vinnarskalle o blundade för min otränande kropp.
Jag letade upp efter farthållare på 2h och bestämde mig för att jag skulle lägga mig i rygg på dom och bara köta på! De var svårt att följa dom, de var trångt. De hade en annan löpteknik än mig. Sprang fort i backar och hoppade vattenstationerna. Efter 6 km var dom långt ifrån mig och jag förstod att jag var tvungen att göra mitt egna lopp.
De var där jag blev trött och jag hade lite kraft i kroppen. Jag sprang o jag kämpade men ändå sprang alla om mig. Väl ute på Norr Mälarstrand visstre jag att jag skulle se mamma och pappa och då visste jag att energin skulle komma tillbaka. Och de gjorde den - men den tog slut väldigt snabbt igen. Jag anntog att de var vätskebrist som börjde spöka och jag bestämde mig för att gå vid varje vätskestation för att få i mig så mycket värska som möjligt. Jag tappade farten för varje kilomter som gick och tillslut började jag att gå i vissa partier.
När jag hade 3 kilometer kvar ville jag bara lägga mig ner o gråta av trötthet, frustration och ilska. Men där står Madde och mer eller mindre o dansar och skriker på mig att jag ska kämpa vidare. Jag tror att de är de bästa ögonblicket i mitt li, för de gav mig kraft att öka takten! Jag hoppade till o med sista vätskekontrollen för jag ville bara i mål där!
Väl i mål, bara ramlade jag ihop och två funktionärerer får hjälpa mig upp och kasta vatten på mig för att jag ska komma i liv igen.
De här var svin jobbigt och de var inte kul! Men jag kan inte sluta att förvånas hur häftig ens kropp är. Hur man kan styra över den o kämpa vidare! De var många som hade tuppat av efter banna och jag förstår dom till 100%.
Även den bästa som hade laddat med vatten o salt inför detta lopp kunde ha hamnat där tror jag.
De jag har lärt mig inför detta lopp är följande:
Men efter att ha pratat med Evelina innan startskottet gick och hon berättade att hon skulle försöka komma under 1h50min. Blev jag själv supertaggad att kunna klara mitt drömmål på under 2h. Jag var ju så nära på Göteborgs Varvet med bara 2 min ifrån. Några minuter innan startskottet gick frågade jag Martina vad hon tyckte att jag skulle göra och hon tyckte att jag skulle köra! Jag förlitade mig på hennes ord och min vinnarskalle o blundade för min otränande kropp.
Jag letade upp efter farthållare på 2h och bestämde mig för att jag skulle lägga mig i rygg på dom och bara köta på! De var svårt att följa dom, de var trångt. De hade en annan löpteknik än mig. Sprang fort i backar och hoppade vattenstationerna. Efter 6 km var dom långt ifrån mig och jag förstod att jag var tvungen att göra mitt egna lopp.
De var där jag blev trött och jag hade lite kraft i kroppen. Jag sprang o jag kämpade men ändå sprang alla om mig. Väl ute på Norr Mälarstrand visstre jag att jag skulle se mamma och pappa och då visste jag att energin skulle komma tillbaka. Och de gjorde den - men den tog slut väldigt snabbt igen. Jag anntog att de var vätskebrist som börjde spöka och jag bestämde mig för att gå vid varje vätskestation för att få i mig så mycket värska som möjligt. Jag tappade farten för varje kilomter som gick och tillslut började jag att gå i vissa partier.
När jag hade 3 kilometer kvar ville jag bara lägga mig ner o gråta av trötthet, frustration och ilska. Men där står Madde och mer eller mindre o dansar och skriker på mig att jag ska kämpa vidare. Jag tror att de är de bästa ögonblicket i mitt li, för de gav mig kraft att öka takten! Jag hoppade till o med sista vätskekontrollen för jag ville bara i mål där!
Väl i mål, bara ramlade jag ihop och två funktionärerer får hjälpa mig upp och kasta vatten på mig för att jag ska komma i liv igen.
De här var svin jobbigt och de var inte kul! Men jag kan inte sluta att förvånas hur häftig ens kropp är. Hur man kan styra över den o kämpa vidare! De var många som hade tuppat av efter banna och jag förstår dom till 100%.
Även den bästa som hade laddat med vatten o salt inför detta lopp kunde ha hamnat där tror jag.
De jag har lärt mig inför detta lopp är följande:
- Jag ska alltid göra mitt egna lopp
- Jag ska adlrig springa ett lopp otränad igen
- Jag ska planera loppen bättre
- Jag ska bli bättre på att börja träna
Idag är foten svullen och jag har ont i hela kroppen! Jag hoppas att de går över snart, för om 2 veckor är de dags för nästa lopp - Lidingö Loppet!
Laddade tjejer inför start
Efter 1 km var jag glad o pigg i alla fall!
Jag o Martina efter målgång. Inte allt för glada, men ett leende bjöd vi på i alla fall!
0