johanna

Dagen var måndagen den 26/1 och jag trodde att detta skulle bli mitt sista sjukhusbesök med min ryggskada.
Mamma har alltid följt med mig på besöken,men denna gång följde hon inte med eftersom vi trodde att jag skulle få ett besked att "allt ser bra ut, tack o hej". 
Och ja allt ser ju bra ut.. Men efter man har gjort en stelopperation av en fraktur så finns det två olika vägar att gå:

Antingen låter man stelopperationen vara kvar eller så gör man ett ingrepp när allt är läkt och tar bort skruvarna.
SÖS anser att man ska ha kvar skruvarna för att slippa göra ytterligare ett ingrepp. Medans Akademiska sjukhuset som gjorde min opperation anser att man ska ta bort skruvarna. Så efter diskusion med min nuvarade läkare och läkaren som gjorde min oppertion så bestämde dem att ta bort skruvarna, dels för att han som gjorde opperationen anser att de ska tas bort samt att jag stör mig av skruvarna av min konstanta stelhet och min begränsning till träning.

Efter detta besked kändes de som att ta 5 steg bak igen - att behöva oppereras igen, sjukskrivas igen och rahaba igen ... Men jag vet i de stora hela så är detta de bästa som kunde hända mig.
Jag är jätte nervös och delvis rädd för opperationen; inte för att jag inte ska vakna efter opperationen, utan att känna mig svag igen.. De är den värsta känslan jag vet. Men jag lovar er, efter opperationen ska jag vara starkare än aldrig förr och till sommaren ska jag vara tillbaka till mitt riktigt jag.