johanna

För ett år sedan stod jag i Nacka och skålade in 12 slaget med många fina vänner. Året började bra och dagarna räknades ner för Alpresan med Henrik, Lina och Joel. Resan blev så himla lyckad och jag kom närmare två underbara vänner! Under resan började också en bomb ticka innom mig, en lång o seg bomb som snart skulle spricka. Jag hade precis börjat komma tillbaka från olyckan och jag hade äntligen fått börja springa, men under tiden i Alperna fick jag de där brevet från Södersjukhuset att jag måste opperera ryggen igen! Jag blev rädd, jätte rädd! Jag blev rädd att bli svag igen.. Allt de psykiska från olyckan drogs upp igen och de fanns inte en enda natt utan mardrömmar. När personen som stod mig närmast försvann fortsattes dygnen med panikångestattacker på dagarna och de enda stunderna som kändes bra var när jag tränade med Filip, Henrik och David.

Under hela året har jag kännt mig så fruktansvärt ensam och svag. Och jag vet nu i efterhand att de var mitt egna fel, för jag berättade inte för någon hur jag mådde - jag orkade inte vara svag längre!  
På försommaren bestämde jag mig för att byta kaptiel och tog hjälp, hjälp av en psykolog. De är de bästa beslutet jag någonsin har gjort, för de har hjälpt mig så mycket! De har hjälpt mig att hitta tillbaka till mina vänner, min familj men framförallt till mig själv. Imorgon vid 12 slaget ska jag höja mitt glas högt för jag lyckades kämpa mig igenom detta år och att jag får göra de tillsammans med mina vänner!
Du är Välkommen 2016!